Våga prova

Tänk va fort tiden går ibland. Mitt senaste inlägg var från December!! Nu har vi iallafall provat att ha barnen olika veckor i fyra månader och det har gått över förväntan. Veckorna är lugnare och glädjen när helgen kommer och alla är samlade är obeskrivlig. Barnen har ju längtat efter varann och leker som sjutton när helgen kommer. Tror faktiskt jag kan säga att de har blivit mer kreativa av det här...så mycket de hittar på :). Jag känner mig mycket lugnare inombords också.

Samtidigt är jag glad för dom åren vi levde tillsammans 24/7 för det svetsade oss samman på nåt sett. Jag tror helt enkelt att man får prova sig fram till det som passar bäst för sin familj och inte vara rädd för förändring, det kan leda till något bättre.

Nu har vi startat ett nytt familjeprojekt nämligen som husvagnsägare! För det har vi märkt, det är fasligt dyrt att åka på semester när man är en s t o r f a m i l j <3

Hjälp!!

Hjälp va har vi gjort!? Nu är det nämligen bestämt att vi inte kommer att ha barnen samtidigt på veckodagarna utan bara på helgen. Det innebär att vi enbart kommer vara barnlediga varannan helg. Beslutet har stötts o blötts i nästan ett år. Åh för att vara helt ärlig så är det jag som pushat för detta. TT är nog som de flesta män, lugna o svåra att stressa upp o med en märklig förmåga att både stänga av  öron o ögon!

Varför har vi gjort så här nu då....jo barnen blir äldre o kraven från skolan ökar. Med ett litet hus o många barn är det inte alltid lätt att tänka o få studiero. För mig är skolan viktig o jag vill stötta mina barn så mycket jag kan o det kommer nog jag göra bäst med färre barn här i veckorna (hoppas jag).

Men vad tycker barnen då? Ja det är det vi är lite oroliga för. Eftersom ingen av barnen går i skola i vårt område så har de därför inga kompisar här. Det har inte varit så kännbart eftersom de har varandra o leker jätte bra o sen följer kompisar med hem efter skolan när det finns möjlighet.

Nu i helgen hade vi vänner på besök de har två grabbar i våra barns ålder. Vid matbordet satt kompisarnas barn o försökt reda ut vilka som var syskon (inte alltid så lätt), då sa våra barn i kör...vi är alla bröder! Och TT:s 5-åring sa " för vi är en familj"! Det var så att tårarna ville smyga sig fram hos mig. Så otroligt gulligt sagt!! Så nu sitter jag här med stor vånda, hjälp har vi fattat fel beslut??

När vi föräldrar blir sjuka

Tänk så lätt det skulle kunna vara att alltid lämna barnen till den andra föräldern när man blir sjuk. Visst är det skönt att bara få lägga sig i sängen o dra täcket över huvudet när febern kommer smygande o bara strunta i alla måsten. Om den andra föräldern har oregelbundna arbetstider så är det såklart inte så enkelt. Det går ju inte att begära att den andra ska behöva vabba (o förlora inkomst) för att en är förkyld o har feber. Undantag finns ju självklart ex magsjuka. Men förutom det så har jag personligen svårt att lämna ifrån mig barnen när nån av oss blir sjuka.

Jag minns nämligen alltför väl känslan av att vara i vägen o ovälkommen när jag var barn o det är ingen rolig känsla att behöva uppleva hos sin egen mamma eller pappa.

Nu blev TT dålig i början av veckan med frossa o hög feber. Men vi bestämde att hans grabbar stannar. Jag sköter markarbetet! Men på tredje dagen med över 39 grader bad jag TT ringa VC. Han fick tid omgående för provtagning. Han var riktigt risig visade det sig. Läkaren hade svårt att bestämma om TT skulle behöva läggas in eller inte. Nu blev saken en hel annan. TT behövde lugn o ro o vila! Hans tre grabbar fick tillbringa resten av veckan hos sin mamma.

Det blev jobbigt för alla men ändå det bästa för TT. Kan inte låta bli att känna mig maktlös men det är bara att inse att fem barn o en sjuk man, med allt vad det innebär är svårt att klara av på egen hand.

Nu tar vi sikte på nästa barnvecka <3

Att vara en dålig förlorare

Mina grabbar blir väldigt lätt osams o det rejält. Allt för ofta hänger smockan i luften. Detta innebär att dom inte får göra vissa saker tillsammans om inte jag är med, tex spela TV spel ihop.

Idag efter skolan satte dom sig i soffan o startade igång PS3:an. Jag satte mig bredvid för att få "gosa" lite. Första omgången spelades tillsammans vilket resulterade i att min äldsta vann. Min yngsta sa då "nu vill jag spela själv"! "Men det är ju bara för att du är en sån dålig förlorare" kontrade min äldsta genast. "Ja jag ÄR en dålig förlorade" svarade lilleman.

Jag blev lite full i skratt för det var nog inte den kommentaren storebror hade väntat sig. Snabbt berömde jag lilleman "det är bra att du säger som det är o det är inget fel att vara en dålig förlorare det kan man komma långt med".

Saknaden

Saknaden efter mina barn är konstant! Styrkan varierar men finns alltid där. Flera av mina vänner o kollegor säger till mig " va skönt med egentid"! Nä egentligen inte, jag behöver ingen egentid. Mina barn går i skolan o jag har oregelbundna arbetstider så jag får egentid ändå. Sen har jag en fantastisk o engagerad mamma som gärna lånar sina barnbarn en natt eller två. Så med dom konstanterna så hade jag fått egentid OCH tid med TT.

När schemat ska läggas var 10:e vecka så tar chefen alltid hänsyn till när jag har barnen vilket jag är otroligt tacksam för. Men ibland får jag höra några plumpa kommentarer från oförstående kollegor om att "TT kan väl se efter dina barn så du kan jobba den helgen eller den kvällen"? Visst absolut klart han skulle göra men det är inte det som är poängen!! Jag träffar mina barn 50% av deras tid varför skulle jag vilja missa en dag eller ens en timme mer än jag måste?

Den enda fördelen som jag kan se är att jag o TT har mycket lättare att åka på en semesterresa ihop utan barn, utomlands bara vi :)

Att tänja på regler

Med 5 killar i familjen så blir diskussionen om våldsamma tv/dataspel ofrånkomligt! Under minst 1års tid så har det här ältats om o om igen. Jag o TT har varit benhårda, inga spel från 16 o 18 år får förekomma i vårt hem. Vi har motiverat det med att: döda ska inte bli naturligt (även om det bara är ett spel), det finns barn som inte förstår var gränsen går mellan fantasi o verklighet (man kan inte sparka nån i huvudet 10gg o personen överlever), mardrömmar, det är olagligt dom kan inte själva gå in i en spelaffär o köpa sig ett spel, sist men inte minst, det får inte bli en självklarhet att det inte finns regler o gränser för vad ett barn får o inte får göra.

Men nu har vi tänjt på den här regeln o varför har vi gjort det? Jag o TT har ju under den här tiden pratat med varandra, gör vi rätt, är vi för hårda? Men det började med att min äldsta helt plötsligt hellre ville vara hos sin pappa istället för hos mig vilket så klart fick mig att börja fundera. Det visade sig rätt snart att han hade fått sitt favoritspel Call of Duty i födelsedagspresent av sin pappa (han o jag har inte riktigt samma tankar). Jag ringde rätt snabbt upp hans pappa o pratade med honom om detta. Han berättade då att vår sons allra närmaste kompisar hade fått det här spelet o spelade med/mot varandra online. Det hade lett till att sonen kom utanför vilket hade gjort honom ledsen o nedstämd. Nu när han fått spelet var han uppspelt o längtade efter att få spela med sina kompisar men det här hade gjort att han hamnat i en konflikt med mig (helt utan min vetskap). Han visste ju vad jag tyckte om våldsspel o vågade därför inte berätta vad han hade fått i födelsedagspresent o varför han ville åka till sin pappa. Han hade hamnat i en för honom mycket besvärlig situation.

Det var det här som fick mig att ändra mig. Aldrig någonsin vill jag att mina barn ska hamna i situationer där dom måst ljuga för mig o därför heller inte må bra. Jag satte mig ner o pratade med honom. Vi bestämde att han skulle få köpa spelet för sina pengar o att jag skulle sitta med honom när han spelade bara för att få en förståelse för vad spelet handlade om o hur våldsamt det är. Det visade sig att spelet inte var så illa som jag trott.

Från o med nu tänker jag prata mer med mina barn om saker dom vill ha eller göra o varför dom vill ha eller göra något. För att förhoppningsvis komma fram till ett gemensamt beslut vi alla kan stå för. Gränser finns kvar det är bara det att även en mamma kan tänja lite på dom :)

iPhone

I vår familj så har vi som regel att barnen får en mobil när dom slutar lågstadiet o inte längre har fritids utan går hem själva efter skolan. Det har blivit så att grabbarna har fått en billig smartphone med kontantkort. Min äldsta blev först jätte glad över mobilen men allt eftersom han märkte att alla andra i klassen fick iPhons blev han mer o mer ointresserad av sin. När jag frågar o ber honom ta med sig sin mobil skakar han bara på huvudet. Jag förstår ju att han skämms inför sin kompisar men säger inget till mig.

Jag förstår föräldrar som skaffar iPhons till sina barn. Men vi har 5 barn som alla för eller senare kommer att få varsina mobiler. Var ska vi dra gränsen? Hur ska vi tänka? En sak som vi kommit fram till är att kontantkort kanske inte är den bästa lösningen. Dels så verkar det dyrare sen blir det ofta diskussioner om vilken förälder som köpte senast osv. Nä så abonnemang med beloppspärr får det bli.