Saknaden

Saknaden efter mina barn är konstant! Styrkan varierar men finns alltid där. Flera av mina vänner o kollegor säger till mig " va skönt med egentid"! Nä egentligen inte, jag behöver ingen egentid. Mina barn går i skolan o jag har oregelbundna arbetstider så jag får egentid ändå. Sen har jag en fantastisk o engagerad mamma som gärna lånar sina barnbarn en natt eller två. Så med dom konstanterna så hade jag fått egentid OCH tid med TT.

När schemat ska läggas var 10:e vecka så tar chefen alltid hänsyn till när jag har barnen vilket jag är otroligt tacksam för. Men ibland får jag höra några plumpa kommentarer från oförstående kollegor om att "TT kan väl se efter dina barn så du kan jobba den helgen eller den kvällen"? Visst absolut klart han skulle göra men det är inte det som är poängen!! Jag träffar mina barn 50% av deras tid varför skulle jag vilja missa en dag eller ens en timme mer än jag måste?

Den enda fördelen som jag kan se är att jag o TT har mycket lättare att åka på en semesterresa ihop utan barn, utomlands bara vi :)

Att tänja på regler

Med 5 killar i familjen så blir diskussionen om våldsamma tv/dataspel ofrånkomligt! Under minst 1års tid så har det här ältats om o om igen. Jag o TT har varit benhårda, inga spel från 16 o 18 år får förekomma i vårt hem. Vi har motiverat det med att: döda ska inte bli naturligt (även om det bara är ett spel), det finns barn som inte förstår var gränsen går mellan fantasi o verklighet (man kan inte sparka nån i huvudet 10gg o personen överlever), mardrömmar, det är olagligt dom kan inte själva gå in i en spelaffär o köpa sig ett spel, sist men inte minst, det får inte bli en självklarhet att det inte finns regler o gränser för vad ett barn får o inte får göra.

Men nu har vi tänjt på den här regeln o varför har vi gjort det? Jag o TT har ju under den här tiden pratat med varandra, gör vi rätt, är vi för hårda? Men det började med att min äldsta helt plötsligt hellre ville vara hos sin pappa istället för hos mig vilket så klart fick mig att börja fundera. Det visade sig rätt snart att han hade fått sitt favoritspel Call of Duty i födelsedagspresent av sin pappa (han o jag har inte riktigt samma tankar). Jag ringde rätt snabbt upp hans pappa o pratade med honom om detta. Han berättade då att vår sons allra närmaste kompisar hade fått det här spelet o spelade med/mot varandra online. Det hade lett till att sonen kom utanför vilket hade gjort honom ledsen o nedstämd. Nu när han fått spelet var han uppspelt o längtade efter att få spela med sina kompisar men det här hade gjort att han hamnat i en konflikt med mig (helt utan min vetskap). Han visste ju vad jag tyckte om våldsspel o vågade därför inte berätta vad han hade fått i födelsedagspresent o varför han ville åka till sin pappa. Han hade hamnat i en för honom mycket besvärlig situation.

Det var det här som fick mig att ändra mig. Aldrig någonsin vill jag att mina barn ska hamna i situationer där dom måst ljuga för mig o därför heller inte må bra. Jag satte mig ner o pratade med honom. Vi bestämde att han skulle få köpa spelet för sina pengar o att jag skulle sitta med honom när han spelade bara för att få en förståelse för vad spelet handlade om o hur våldsamt det är. Det visade sig att spelet inte var så illa som jag trott.

Från o med nu tänker jag prata mer med mina barn om saker dom vill ha eller göra o varför dom vill ha eller göra något. För att förhoppningsvis komma fram till ett gemensamt beslut vi alla kan stå för. Gränser finns kvar det är bara det att även en mamma kan tänja lite på dom :)

iPhone

I vår familj så har vi som regel att barnen får en mobil när dom slutar lågstadiet o inte längre har fritids utan går hem själva efter skolan. Det har blivit så att grabbarna har fått en billig smartphone med kontantkort. Min äldsta blev först jätte glad över mobilen men allt eftersom han märkte att alla andra i klassen fick iPhons blev han mer o mer ointresserad av sin. När jag frågar o ber honom ta med sig sin mobil skakar han bara på huvudet. Jag förstår ju att han skämms inför sin kompisar men säger inget till mig.

Jag förstår föräldrar som skaffar iPhons till sina barn. Men vi har 5 barn som alla för eller senare kommer att få varsina mobiler. Var ska vi dra gränsen? Hur ska vi tänka? En sak som vi kommit fram till är att kontantkort kanske inte är den bästa lösningen. Dels så verkar det dyrare sen blir det ofta diskussioner om vilken förälder som köpte senast osv. Nä så abonnemang med beloppspärr får det bli.

Curling

Vad är skillnaden mellan curling o att bry sig? När jag växte upp så hade jag frånvarande föräldrar av olika anledningar. Det innebar att jag fick klara mig själv väldigt mycket. Jag var alltid den som fick vara ute längst, jag fick röka med min mamma o styvfar hemma i vardagsrummet när jag var 15år, skolan klarade jag ut på egen hand (med 4.2 i betyg), lagad mat kvällstid i veckan var inte att tänka på det var mackor o fil som gällde o det fick jag fixa på egen hand. Jag minns inte heller att vi satt ner o åt mackorna o filen tillsammans utan jag o min lillebror hängde över varsin serietidning o åt i tysthet. Mellan 17-23 år flyttade jag fyra gg. Inte en ända gång fick jag hjälp med flytten. Det kanske låter tragiskt o det är det kanske oxå till viss del. Vad jag saknade var "bullmamman" hon som stod i köket när jag kom hem från skolan o frågade mig hur min dag hade varit, om jag var hungrig, hade några läxor etc. Men min uppväxt gjorde mig stark o självständig vilket har hjälpt mig igenom många svårigheter i livet.

I dagens samhälle tycker jag att många föräldrar curlar sina barn alldeles för mycket. Dom barnen behöver ju inte lära sig något, ta ansvar...eller växa som människa. Tänker ta några exempel på saker som irriterat mig nyligen:

1) Vi har stått i köket o lagat mat i 1,5 tim. När alla har satt sig till bords så säger 10-åringen " jag har ingen gaffel"! Vad händer då? Jo hans pappa reser sig upp o går o hämtar en gaffel. Är det att curla eller bry sig? I mina ögon är det att curla! Barnet har ju fullt fungerande ben o kan därför själv gå o hämta sin gaffel. För mig är det att bry sig att vi stått o lagat mat o sitter tillsammans pratar o äter.

2) En släkting (20-år) till TT flyttar till vår stad för att plugga. 20-åringen hans mamma o morfar upptäcker att dom behöver en bil med dragkrok för att kunna få hem möbeln han har köpt i en affär. Ringer 20-åringen till sin släkting o frågar om han skulle kunna få låna vår bil under ett par timmar? Nej...ringer hans mamma till oss o frågar om dom kan få låna bilen? Nej...hans morfar ringer till oss o frågar om dom kan få låna bilen. Alltså curling X 2 i mina ögon. När man är 20 år får man göra många stora saker i vårt samhälle, ska man inte då kunna organisera sin egen flytt? I det här fallet är det att bry sig när både hans mamma o morfar hjälper honom att köra bilen o bära möbeln.

Förstår ni min poäng?

När ska man låta barnen vara hemma från skolan?

Nu har barnen gått i skolan några veckor o förutom lössen så kommer ju även förkylningarna som ett brev på posten. När det är flera vuxna runt barnen kan det leda till diskussioner om när ska barnet få stanna hemma från skolan. Om barnen själva får bestämma (iallafall våra) så stannar dom gärna hemma o myser en hel dag. Jag o TT har som riktlinje att om man har feber så stannar man hemma annars är det skolan som gäller. Är det gympa så brukar jag skriva en lapp till läraren att det aktuella barnet inte behöver delta. Så här gör vi av två orsaker o det första är att när man är hemma så missar man massor i skolan o det är jobb som måste tas igen. Det andra är att barnen inte ska lära sig att vara hemma för minsta lilla utan ibland är det lite tuffare o då får man kämpa lite extra, det gäller nu men även såklart in i vuxenlivet.

Problemet är att vi vuxna inte riktigt har samma syn på det här. Hos den ena föräldern får barnen stanna hemma för minsta lilla vilket såklart blir en omställning för barnet när det blir "sjukt" hos den andra. Sånt suger verkligen energi. Åh när vi försöker prata om det för att försöka hitta en någon så när lika linje så är det som att prata med en vägg. Så himla tråkigt o ledsamt!

Det här är kanske en petitess men så här är det ofta, säger den ena A så säger den andra B.