Maj månad = hur mycket som helst

Vanligtvis så brukar inte jag jobba så mycket den veckan barnen är här. Jag har förmånen att kunna styra mitt schema väldigt bra. Men den här veckan har det varit mycket utöver mitt ordinarie schema som möten och seminarium. Höstens arbete ska planeras innan semestern medans seminariet gick jag på för min egen skull inget som chefen hade föreslagit. Och som vanligt i maj är det ju väldigt mycket från barnens skolor/dagis. Det är utvecklingssamtal, avslutningsfester, utflykter, sommarläger som ska bokas (och betalas), skolavslutningskläder som måste inhandlas, barn som ska klippas och ett 5 års kalas som måste fixas. Puh ibland är det logistik på hög nivå. Bilarna här hemma står inte stilla många minuter.

Två familjer har velat komma över på en fika och vanligtvis så är våra vänner alltid välkomna men just den här veckan har vi fått tacka nej till besök. Det har helt enkelt inte gått att få in i vårat späckade schema.

Behöver jag skriva att jag känner mig som en urvriden disktrasa. Nu ska här plockas undan, packas, hänga tvätt, fixa kattvakt, tanka bil osv för imorgon bitti åker vi...tjoho :))

Att handla kläder till 5 grabbar

Idag tillbringade jag några timmar på stan för att hitta lite sommarkläder till våra 5 grabbar. Roligt men inte helt lätt eftersom det som sagt är 5 grabbar med ungefär samma klädstorlek. Jag har märkt under dom här åren att dom helst inte vill ha likadana kläder. Ibland kan jag inte låta bli för jag tycker dom är så söta då och det är lätt att hitta dom i mängden. En sommar åkte vi till Kolmården under högsäsong (hur mkt folk som helst) men då hade jag o TT köpt 5 st blå/vit randig T-shirt, gissa om barnen fick uppmärksamhet :).

Inte mycket rosa här

På fredag ska hela familjen åka till Göteborg och tillbringa 2 dagar på Liseberg...som barnen har längtat!!

Respektera varandra

Vad jag kan tycka är viktigt när man slår ihop två familjer till en är att dom vuxna i familjen respekterar varandras känslor och tankar. Om man inte gör det så tror jag att det blir svårare att hålla ihop och känna harmoni.

Exempelvis så har jag irriterat mig på TT:s barns bordskick. Dom äter hellre med händerna än besticken och smackar och tuggar med öppen mun. Är man van vid detta så tänker man kanske inte på det medans vi andra upplever det som väldigt jobbigt och påverkat matlusten. Vi fungerar ju alla olika! Som tur är så lyssnar TT på mig och numera så pratar han mycket med sina barn om detta så det har blivit mycket bättre även om vi måste påminna dom varje gång dom är tillbaka hos oss.

TT kunde ju lika gärna ha struntat i mina/våra känslor och sagt att barn äter så och en konflikt hade förmodligen blossat upp och det hade slutat med att vi satt i olika rum och åt :)

Att inte prata illa om varandra

Jag och min äldsta son har börjat spela golf. Egentligen är ju jag en hästtjej men eftersom jag fick äran att bli mamma till två söner så sprack hästdrömmen relativt tidigt (jag försökte väcka intresset vid varje ponnyridning som fanns i närheten men icke). Så nu står vi vid green, fairway o progreen o allt vad det heter o tränar o tränar till golflärarens glada tillrop. Min son är givetvis bäst i våran lilla grönakortet grupp (stolt mamma), jag åh andra sidan är inte alls lika duktig till min son förtjusning. Tanken är att lillebror som är två år yngre också ska få börja spela golf om några år då med sin pappa. Allt det här är en framtidsplan från min sida. Eftersom jag själv var ganska vild i tonåren så är jag ju inte dummare än att jag förstår att det finns en stor risk att våra söner kommer att gå i mina fotspår. Lösningen i mina ögon är ett gemensamt intresse...om dom hamnar i fel sällskap osv så har vi golfen att ta till. En golfrunda på 18 hål kl 08 på morgonen kommer att kräva sin man :).

Men nu var det inte det inlägget skulle handla om egentligen utan hur man pratar om den andra föräldern inför sina gemensamma barn. Jag lovade mig själv från dag 1 efter att vi separerat att INTE prata illa om barnens pappa. Detta för att jag minns allt för väl min mammas klagan över min pappa och jag hatade det!! Min pappa åh andra sidan sa aldrig ett ont ord om mamma. Vilket jag alltid har respekterat honom otroligt mycket för. Min yngsta son sa till mig en gång "mamma du säger aldrig nåt dumt om pappa men pappa säger mycket dumt om dig". Jag blev både glad och arg över den meningen. Den visade att jag hade lyckats uppnå det jag ville men jag blev arg för att jag förstod att deras far inte hade samma ambitioner gentemot mig. Hur svårt det än kan va så tror jag att föräldrarna vinner på det i längden och att barnen kanske växer upp och har lärt sig att man faktiskt måste respektera varandra även om man just då tycker väldigt illa om den människan. Exempelvis när mitt ex skulle skjutsa vår äldsta till golfträningen där jag väntade så fick jag ett sms "när börjar golfen"? Jag svarade NU!! Smset som kom tillbaka "nu vid halv"? Trots att jag hade vid flera tillfällen meddelat golftiden så verkade den informationen ha gått in genom ena örat och ut genom andra. Hela gruppen stod och väntade på honom när han kom. Hur lätt och hur gärna hade jag inte velat fälla en dräpande kommentar om hans pappa och hans egna klocka som han alltid går efter...men icke, jag gjorde det inte. Min son tyckte det var jätte jobbigt att han kom försent och hade jag sagt något om hans pappa så hade jag ju verkligen tryckt ner honom i skorna och han hade ju ingenting med förseningen att göra.

Det finns ju en anledning till att vi inte lever tillsammans längre. Men allt som hänt försöker jag lägga bakom mig och se framåt trots att vissa saker poppar upp till ytan ibland och gör mig galen:)

Att stanna upp och vara nöjd

I går kväll när jag skulle säga godnatt till min äldsta son så säger han till mig "mamma det här har varit en bra vecka hos dig". Jag frågar vad är det som har varit bra? Tänker du på nåt speciellt? Han svarar " jag vet inte, det har bara varit bra" En varm känsla sprider sig i kroppen men även en liten oro, brukar det inte vara bra hos mig börjar jag fundera. Jag är på vippen att fråga honom men ångrar mig snabbt. Varför kan jag inte bara vara nöjd med det han precis berättade för mig?! Han säger ju att han har haft det bra hos mig :).

Undra om det är en vanlig känsla hos separerade föräldrar det här att känna osäkerhet; räcker jag till, har jag varit för hård, har jag varit för snäll, tänk om dom har det mycket bättre hos sin pappa? En sak som jag tycker är väldigt tydligt hos barnen är att dom är noga med att det ska bli rättvist, dvs att jag och deras pappa ska få lika mycket. Med detta i bakhuvudet så stannade jag upp och bestämde mig för att bara vara nöjd med det han alldeles nyss hade givit mig...en bekräftelse på att jag faktiskt är en bra mamma!

En annan sak som jag och TT har pratat mycket om är hur mycket ska man höra av sig när barnen är hos den andra föräldern? Vår erfarenhet är att låta dom vara ifred, inte störa utan låta dom njuta av tiden dom har med sin andra förälder. Jag upplever att både mina och TT:s barn blir oroliga när den andra föräldern ringer och vill prata. Många gånger så är deras första fråga "vad vill du"? Tiden efter samtalet blir oftast oroligt, dom kan bli ledsna, arga, tysta osv. Det här är nåt som jag själv har tagit till mig och ringer inte i onödan när barnen är hos sin pappa. Det gäller att ha förtroende för den andre att barnen har det bra där och att dom ringer mig om dom vill. För det är vi överens om, att om barnen själva kommer och frågar om dom kan få ringa till mamma eller pappa så är ju det självklart, men då är ju det på barnens initiativ inte den vuxnes.

När dammet har lagt sig, när barnen har åkt...återstår ett av många minnen från  veckan

Hur hanterar man konflikter?

Det är lika spännande varje gång barnen kommer! Vad kommer denna veckas fokus ligga på? Just nu handlar det mycket om syskonkonflikter i vår familj. Och då menar jag konflikter mellan dom biologiska syskonen. Som ni kanske vet av egna erfarenheter så tar det väldigt mycket energi av föräldrarna att hela tiden medla och försöka styra upp vad som hände, varför det hände och hur gör vi för att det inte ska hända igen? Första dagarna har vi massor av energi och är väldigt pedagogiska i samtalen med barnen. Men allt eftersom veckan går o orken tryter så ändras allt ja nästan allt i alla fall :).

Frågan är morot eller piska? För mig handlar det om att bara ändra meningen: "om ni inte slutar bråka med varandra så blir det inget godis på lördag" eller "om ni slutar bråka med varandra så får ni godis på lördag". Ungefär som när barnet inte vill gå och lägga sig "ska du gå själv eller ska jag bära dig"? Viktigast är nog att vara konsekvent även om det skär i mammahjärtat när lördagen kommer o ett barn inte får något godis. Det har faktiskt hänt att jag har gjort så men väldigt sällan nu när barnen förstår att det faktiskt kan bli så...att mamma menar allvar.

Så här på söndagen när jag kan summera veckan, vad som funkade bäst så har jag kommit fram till att ingenting egentligen eller allting kanske....

Efter ca 3 dagar så upphörde bråken, jag har givetvis en egen teori om varför och det är inte egentligen mina o TT:s samtal, löften eller hot utan snarare så att i vår familj så behöver syskonen inte gå på varandra hela tiden för det finns 2-3 andra barn att leka och prata med. Och det tar ungefär så många dagar för dom att upptäcka detta. Undra hur det fungerar för barnen när dom är hos sina andra föräldrar utan sina bonussyskon?

Trots konflikter i början av veckan så har allting faktiskt flutit på bra resten av tiden. Vi har haft varmt o skönt väder o i helgen var barnen ute o lekte långt in på kvällarna. Jag o TT fick gå o hämta dom i lekparken o locka in dom med Eurovisonsfestival o popcorn.

Nästa vecka blir en annorlunda vecka. Mina barn kommer att vara hos mig tis till tors o det ska bli jättemysigt att få rå om dom lite extra.

När två blev en

När jag separerade från barnens pappa så bestämde jag att aldrig mer bo tillsammans med någon. Min frihet, möjligheten att få bestämma över mitt liv tänkte jag inte ge upp igen. Men det blir inte alltid som man tänkt sig...efter ett år tillsammans med min älskling så kände vi båda att vi ville dela varandras vardag fullt ut. Våra barn hade fått möjlighet att lära känna varandra o trivdes väldigt bra ihop. Eftersom jag hade den största lägenheten föll det sig naturligt att TT o hans söner flyttade in hos oss. Min äldsta o TT:s äldsta fick dela rum o min yngsta o TT:s mellanson dela det andra rummet. Lillkillen fick lyxen att få ett alldeles eget rum. Så bodde vi i ett år innan vi fick möjligheten att köpa svärföräldrarnas hus. Det var under det här året vi byggde upp vår egna familj under både tårar o skratt.

Då vi rent krasst kan säga att vi slog ihop "två familjer till en" uppstod givetvis problem. Dom tre största krockarna var; jag o mina killar är kvällsmänniskor medans TT:s killar är morgonmänniskor o då menar jag riktigt tidiga morgonmänniskor, ljudnivån gick från 60 till 110 dB och sist men inte minst uppmärksamhetsproblematik. Dom här "problemen" har vi jobbat mycket med o gör fortfarande faktiskt även om det såklart har blivit mycket bättre.

Familjeregler var något jag o TT insåg snabbt att vi behövde. Vi skrev ca 8 punkter som vi satte upp på kylskåpsdörren. Jag upplevde att barnen tyckte det var väldigt skönt med klara regler, alla visste vad som gällde o dom var rätt snabba att påminna varandra. Åh som föräldrar var det jätte viktigt att vara konsekvent att inte tänja på reglerna eller strunta i dom, vilket faktiskt inte alltid var så himla lätt när både ork o tålamod tryter.

Några exempel var/är att innan kl 07 så får man inte gå upp ur sängen (givetvis får man gå på toa) däremot var det ok att spela Nintendo utan ljud. När kl blev 07 så var/är det ok att gå upp o sätta sig framför TV. Inte skrika när man pratar vilket kanske låter självklart men hemma hos oss var det inte det, inte avbryta när två personer pratar med varandra osv.

Det här första året som sambos var ett mycket tufft år på flera sätt men utan det så hade vi inte varit där vi är idag. Man lär av sina misstag o det är ett hårt arbete men om man inte ger upp så blir resultatet fantastiskt. Vi är väldigt stolta över våra barn! Vi valde att flytta ihop relativt tidigt om det var rätt eller fel är svårt att säga jag tror att alla måste utgå ifrån sig själva o lita på sin intuition.

Imorgon är det måndag o dom kommer alla fem grabbarna hem. Även om TT o jag har haft en fantastisk egen vecka så är saknaden efter våra barn stor o jag ser med spänning fram mot veckan, speciellt då det även är min pms vecka...ingen bra kombo :)!

Vad betyder ordet bonusmamma egentligen

Egentligen är jag inte så förtjust i ordet bonusmamma. Jag växte upp med en styvmamma och för mig var hon det i negativ betydelse men det är en annan historia. Så när bonusmamma började användas kände jag, åh va skönt för någon styvmamma ville jag aldrig bli. Men nu är jag inte så säker på att ordet bonusmamma är något för mig. För min mans barn är jag ingen bonusmamma, dom har en mamma och jag tar "inte över" hennes roll när dom är med oss. Dom har en jätte bra relation o jag ser ingen anledning att "ta över". Jag ser mig snarare som en extra vuxen som finns i deras liv. Sen är det ju det här med känslor, det som jag tycker kan vara så svårt att prata om utan att bli missförstådd. Det finns något som kallas anknytningsteorin inom psykologin o det handlar om barnets första tid med sina föräldrar. När allt fungerar som det ska så ser barnet sin mamma o pappa som sin trygghet den personen/personerna dom vänder sig till i första hand. Dom kommer inte ha dom känslorna för mig som för sin mamma o jag kommer inte att ha dom känslorna för dom som för mina egna barn. Detta är en vetenskaplig beläggning. Så vad har jag då för känslor, ja det har jag funderat på o kommit fram till är att dom påminner om mina känslor jag har för mina syskonbarn. Jag blir alltid glad när barnen kommer men känner även en lättnad när dom åker till sin mamma igen. En annan aspekt är att mina egna barn är med oss samma vecka o dom behöver mig då, känslomässigt men även praktiskt. Det innebär att tiden jag har hemma efter jobbet väljer jag att lägga på mina egna söner. Ex så ansvarar jag för mina barns aktiviteter, läxor, vänner etc. Om jag känner att jag inte hinner med eller behöver råd så frågar jag givetvis TT om hjälp o vice versa. TT kan säga till mig "på onsdag har jag utvecklingssamtal med XX kl 14.30. Jag behöver alltså inte tänka på tider gällande TT:s barn men vi kommunicerar med varandra om vad som händer under veckan för att kunna rent logistiskt planera ev inhandling o matlagning.

Kärlek

Så här efter tre år tillsammans med facit i hand, hade jag gjort om det? Svaret är JA det hade jag. Av kärlek till min själsfrände, min man. Om jag säger att det har varit lätt så skulle jag ljuga. Men det svåra har alltid vägts upp av det lätta. Känslor som uppkommer i en bonusfamilj, modern familj eller vad man nu vill kalla oss har många gånger känts förbjudna. Det har varit svårt att hitta information och-eller prata med någon utomstående om det som behövts prata om för att försöka lösa problem som uppkommit. Många gånger har jag känt mig ensam o saknat någon/något som skulle kunna visat vägen...den rätta vägen om det nu finns nån vill säga. Som tur är så är min man o jag väldigt överens om mycket när det gäller vår familj. Dom här tre åren har gjort att vi blivit starkare o tajtare tillsammans som familj. Att starta den här bloggen ser jag som en ventil ett andningshål. Det jag kommer dela mig av är min egna tankar o upplevelser.