Hjälp!!

Hjälp va har vi gjort!? Nu är det nämligen bestämt att vi inte kommer att ha barnen samtidigt på veckodagarna utan bara på helgen. Det innebär att vi enbart kommer vara barnlediga varannan helg. Beslutet har stötts o blötts i nästan ett år. Åh för att vara helt ärlig så är det jag som pushat för detta. TT är nog som de flesta män, lugna o svåra att stressa upp o med en märklig förmåga att både stänga av  öron o ögon!

Varför har vi gjort så här nu då....jo barnen blir äldre o kraven från skolan ökar. Med ett litet hus o många barn är det inte alltid lätt att tänka o få studiero. För mig är skolan viktig o jag vill stötta mina barn så mycket jag kan o det kommer nog jag göra bäst med färre barn här i veckorna (hoppas jag).

Men vad tycker barnen då? Ja det är det vi är lite oroliga för. Eftersom ingen av barnen går i skola i vårt område så har de därför inga kompisar här. Det har inte varit så kännbart eftersom de har varandra o leker jätte bra o sen följer kompisar med hem efter skolan när det finns möjlighet.

Nu i helgen hade vi vänner på besök de har två grabbar i våra barns ålder. Vid matbordet satt kompisarnas barn o försökt reda ut vilka som var syskon (inte alltid så lätt), då sa våra barn i kör...vi är alla bröder! Och TT:s 5-åring sa " för vi är en familj"! Det var så att tårarna ville smyga sig fram hos mig. Så otroligt gulligt sagt!! Så nu sitter jag här med stor vånda, hjälp har vi fattat fel beslut??

När vi föräldrar blir sjuka

Tänk så lätt det skulle kunna vara att alltid lämna barnen till den andra föräldern när man blir sjuk. Visst är det skönt att bara få lägga sig i sängen o dra täcket över huvudet när febern kommer smygande o bara strunta i alla måsten. Om den andra föräldern har oregelbundna arbetstider så är det såklart inte så enkelt. Det går ju inte att begära att den andra ska behöva vabba (o förlora inkomst) för att en är förkyld o har feber. Undantag finns ju självklart ex magsjuka. Men förutom det så har jag personligen svårt att lämna ifrån mig barnen när nån av oss blir sjuka.

Jag minns nämligen alltför väl känslan av att vara i vägen o ovälkommen när jag var barn o det är ingen rolig känsla att behöva uppleva hos sin egen mamma eller pappa.

Nu blev TT dålig i början av veckan med frossa o hög feber. Men vi bestämde att hans grabbar stannar. Jag sköter markarbetet! Men på tredje dagen med över 39 grader bad jag TT ringa VC. Han fick tid omgående för provtagning. Han var riktigt risig visade det sig. Läkaren hade svårt att bestämma om TT skulle behöva läggas in eller inte. Nu blev saken en hel annan. TT behövde lugn o ro o vila! Hans tre grabbar fick tillbringa resten av veckan hos sin mamma.

Det blev jobbigt för alla men ändå det bästa för TT. Kan inte låta bli att känna mig maktlös men det är bara att inse att fem barn o en sjuk man, med allt vad det innebär är svårt att klara av på egen hand.

Nu tar vi sikte på nästa barnvecka <3

Att vara en dålig förlorare

Mina grabbar blir väldigt lätt osams o det rejält. Allt för ofta hänger smockan i luften. Detta innebär att dom inte får göra vissa saker tillsammans om inte jag är med, tex spela TV spel ihop.

Idag efter skolan satte dom sig i soffan o startade igång PS3:an. Jag satte mig bredvid för att få "gosa" lite. Första omgången spelades tillsammans vilket resulterade i att min äldsta vann. Min yngsta sa då "nu vill jag spela själv"! "Men det är ju bara för att du är en sån dålig förlorare" kontrade min äldsta genast. "Ja jag ÄR en dålig förlorade" svarade lilleman.

Jag blev lite full i skratt för det var nog inte den kommentaren storebror hade väntat sig. Snabbt berömde jag lilleman "det är bra att du säger som det är o det är inget fel att vara en dålig förlorare det kan man komma långt med".

Saknaden

Saknaden efter mina barn är konstant! Styrkan varierar men finns alltid där. Flera av mina vänner o kollegor säger till mig " va skönt med egentid"! Nä egentligen inte, jag behöver ingen egentid. Mina barn går i skolan o jag har oregelbundna arbetstider så jag får egentid ändå. Sen har jag en fantastisk o engagerad mamma som gärna lånar sina barnbarn en natt eller två. Så med dom konstanterna så hade jag fått egentid OCH tid med TT.

När schemat ska läggas var 10:e vecka så tar chefen alltid hänsyn till när jag har barnen vilket jag är otroligt tacksam för. Men ibland får jag höra några plumpa kommentarer från oförstående kollegor om att "TT kan väl se efter dina barn så du kan jobba den helgen eller den kvällen"? Visst absolut klart han skulle göra men det är inte det som är poängen!! Jag träffar mina barn 50% av deras tid varför skulle jag vilja missa en dag eller ens en timme mer än jag måste?

Den enda fördelen som jag kan se är att jag o TT har mycket lättare att åka på en semesterresa ihop utan barn, utomlands bara vi :)

Att tänja på regler

Med 5 killar i familjen så blir diskussionen om våldsamma tv/dataspel ofrånkomligt! Under minst 1års tid så har det här ältats om o om igen. Jag o TT har varit benhårda, inga spel från 16 o 18 år får förekomma i vårt hem. Vi har motiverat det med att: döda ska inte bli naturligt (även om det bara är ett spel), det finns barn som inte förstår var gränsen går mellan fantasi o verklighet (man kan inte sparka nån i huvudet 10gg o personen överlever), mardrömmar, det är olagligt dom kan inte själva gå in i en spelaffär o köpa sig ett spel, sist men inte minst, det får inte bli en självklarhet att det inte finns regler o gränser för vad ett barn får o inte får göra.

Men nu har vi tänjt på den här regeln o varför har vi gjort det? Jag o TT har ju under den här tiden pratat med varandra, gör vi rätt, är vi för hårda? Men det började med att min äldsta helt plötsligt hellre ville vara hos sin pappa istället för hos mig vilket så klart fick mig att börja fundera. Det visade sig rätt snart att han hade fått sitt favoritspel Call of Duty i födelsedagspresent av sin pappa (han o jag har inte riktigt samma tankar). Jag ringde rätt snabbt upp hans pappa o pratade med honom om detta. Han berättade då att vår sons allra närmaste kompisar hade fått det här spelet o spelade med/mot varandra online. Det hade lett till att sonen kom utanför vilket hade gjort honom ledsen o nedstämd. Nu när han fått spelet var han uppspelt o längtade efter att få spela med sina kompisar men det här hade gjort att han hamnat i en konflikt med mig (helt utan min vetskap). Han visste ju vad jag tyckte om våldsspel o vågade därför inte berätta vad han hade fått i födelsedagspresent o varför han ville åka till sin pappa. Han hade hamnat i en för honom mycket besvärlig situation.

Det var det här som fick mig att ändra mig. Aldrig någonsin vill jag att mina barn ska hamna i situationer där dom måst ljuga för mig o därför heller inte må bra. Jag satte mig ner o pratade med honom. Vi bestämde att han skulle få köpa spelet för sina pengar o att jag skulle sitta med honom när han spelade bara för att få en förståelse för vad spelet handlade om o hur våldsamt det är. Det visade sig att spelet inte var så illa som jag trott.

Från o med nu tänker jag prata mer med mina barn om saker dom vill ha eller göra o varför dom vill ha eller göra något. För att förhoppningsvis komma fram till ett gemensamt beslut vi alla kan stå för. Gränser finns kvar det är bara det att även en mamma kan tänja lite på dom :)

iPhone

I vår familj så har vi som regel att barnen får en mobil när dom slutar lågstadiet o inte längre har fritids utan går hem själva efter skolan. Det har blivit så att grabbarna har fått en billig smartphone med kontantkort. Min äldsta blev först jätte glad över mobilen men allt eftersom han märkte att alla andra i klassen fick iPhons blev han mer o mer ointresserad av sin. När jag frågar o ber honom ta med sig sin mobil skakar han bara på huvudet. Jag förstår ju att han skämms inför sin kompisar men säger inget till mig.

Jag förstår föräldrar som skaffar iPhons till sina barn. Men vi har 5 barn som alla för eller senare kommer att få varsina mobiler. Var ska vi dra gränsen? Hur ska vi tänka? En sak som vi kommit fram till är att kontantkort kanske inte är den bästa lösningen. Dels så verkar det dyrare sen blir det ofta diskussioner om vilken förälder som köpte senast osv. Nä så abonnemang med beloppspärr får det bli.

Curling

Vad är skillnaden mellan curling o att bry sig? När jag växte upp så hade jag frånvarande föräldrar av olika anledningar. Det innebar att jag fick klara mig själv väldigt mycket. Jag var alltid den som fick vara ute längst, jag fick röka med min mamma o styvfar hemma i vardagsrummet när jag var 15år, skolan klarade jag ut på egen hand (med 4.2 i betyg), lagad mat kvällstid i veckan var inte att tänka på det var mackor o fil som gällde o det fick jag fixa på egen hand. Jag minns inte heller att vi satt ner o åt mackorna o filen tillsammans utan jag o min lillebror hängde över varsin serietidning o åt i tysthet. Mellan 17-23 år flyttade jag fyra gg. Inte en ända gång fick jag hjälp med flytten. Det kanske låter tragiskt o det är det kanske oxå till viss del. Vad jag saknade var "bullmamman" hon som stod i köket när jag kom hem från skolan o frågade mig hur min dag hade varit, om jag var hungrig, hade några läxor etc. Men min uppväxt gjorde mig stark o självständig vilket har hjälpt mig igenom många svårigheter i livet.

I dagens samhälle tycker jag att många föräldrar curlar sina barn alldeles för mycket. Dom barnen behöver ju inte lära sig något, ta ansvar...eller växa som människa. Tänker ta några exempel på saker som irriterat mig nyligen:

1) Vi har stått i köket o lagat mat i 1,5 tim. När alla har satt sig till bords så säger 10-åringen " jag har ingen gaffel"! Vad händer då? Jo hans pappa reser sig upp o går o hämtar en gaffel. Är det att curla eller bry sig? I mina ögon är det att curla! Barnet har ju fullt fungerande ben o kan därför själv gå o hämta sin gaffel. För mig är det att bry sig att vi stått o lagat mat o sitter tillsammans pratar o äter.

2) En släkting (20-år) till TT flyttar till vår stad för att plugga. 20-åringen hans mamma o morfar upptäcker att dom behöver en bil med dragkrok för att kunna få hem möbeln han har köpt i en affär. Ringer 20-åringen till sin släkting o frågar om han skulle kunna få låna vår bil under ett par timmar? Nej...ringer hans mamma till oss o frågar om dom kan få låna bilen? Nej...hans morfar ringer till oss o frågar om dom kan få låna bilen. Alltså curling X 2 i mina ögon. När man är 20 år får man göra många stora saker i vårt samhälle, ska man inte då kunna organisera sin egen flytt? I det här fallet är det att bry sig när både hans mamma o morfar hjälper honom att köra bilen o bära möbeln.

Förstår ni min poäng?

När ska man låta barnen vara hemma från skolan?

Nu har barnen gått i skolan några veckor o förutom lössen så kommer ju även förkylningarna som ett brev på posten. När det är flera vuxna runt barnen kan det leda till diskussioner om när ska barnet få stanna hemma från skolan. Om barnen själva får bestämma (iallafall våra) så stannar dom gärna hemma o myser en hel dag. Jag o TT har som riktlinje att om man har feber så stannar man hemma annars är det skolan som gäller. Är det gympa så brukar jag skriva en lapp till läraren att det aktuella barnet inte behöver delta. Så här gör vi av två orsaker o det första är att när man är hemma så missar man massor i skolan o det är jobb som måste tas igen. Det andra är att barnen inte ska lära sig att vara hemma för minsta lilla utan ibland är det lite tuffare o då får man kämpa lite extra, det gäller nu men även såklart in i vuxenlivet.

Problemet är att vi vuxna inte riktigt har samma syn på det här. Hos den ena föräldern får barnen stanna hemma för minsta lilla vilket såklart blir en omställning för barnet när det blir "sjukt" hos den andra. Sånt suger verkligen energi. Åh när vi försöker prata om det för att försöka hitta en någon så när lika linje så är det som att prata med en vägg. Så himla tråkigt o ledsamt!

Det här är kanske en petitess men så här är det ofta, säger den ena A så säger den andra B.

Släppa taget?

Nu har jag hämtar upp min äldsta som sovit över hos en kompis. Det är svårt för mammahjärtat när barnen börjar välja kompisar framför mig en helg. Speciellt svårt tror jag det är för oss varannan vecka föräldrar. Jag skriver det med glimten i ögat för det är ju oxå underbart när barnen har fina o reko kompisar som dom trivs med.

Annars så har jag även hunnit med att åka med minsta bonusbarnet på hans första simskoledag. Tittat på mellan bonusbarn när han spelat fotbollscup. En intensiv men rolig familjedag helt enkelt!

Ledig morgon, ledig helg

I lördags vaknade jag 7.30 av att ytterdörren öppnades o stängdes för att följas av ett porslin slamrande i köket. Jag väckte TT o sa att nåt av dina barn är vakna o uppe (vi har som regel här hemma att innan kl 8 går man inte upp). Han stapplade upp yrvaken o ut i köket, men han var snabbt tillbaka. "Det var XX som var uppe", min minsta. Jag blev minst sagt förvånad, varje dag mån-tors har jag fått väcka honom samma tid 7.30 för att komma iväg till skolan! Sen när helgen kommer o vi kan njuta av sovmorgon då minsann är han både påklädd o klar med frukosten tidigt o utan tjat :)

Nu är det söndagmorgon o alla sov (eller var tysta iallafall) till kl 8.30...tjoho! Fast vår fina gosiga katt stod istället utanför vårt sovrumsfönster o skrek förtvivlat i någon slags hungersaknarminfamiljdesperation.

Skolans egna husdjur

Jaha som ett brev på posten så kom med skolstarten lössen!! Som tur är har vi som sagt 5 grabbar, förvisso två med långt hår men det kunde ha varit värre. Tänk 5 tjejer med långt tjockt hår...nä usch det kliar på hela mig. Luskamma, behandla, tvätta, luskamma....

Ärlighet

Jag bestämde mig tidigt för att skriva ärligt o rakt i bloggen om hur jag upplever att det är att leva i en storfamilj med bonusbarn. Att bara skriva om allt som fungerar o är bra skulle inte ge en rättvis bild av vår familj. Det är tufft men om vi pratar, respekterar o älskar varandra då går det faktiskt att få ihop livet tillsammans men det är ingen dans på rosor alla gånger. Framför allt så har de här tre åren bundit ihop oss, det känns verkligen som det är vi mot världen. Vi ska visa alla som inte tror på oss att det faktiskt går o att störst av allt är kärleken!

Äntligen

Måndag kväll o barnen har kommit o ligger o sover i sina sängar. Tror inte det finns en skönare känsla! Ser verkligen fram emot den här veckan :)

Tillbaka till vardagen

Då var sommarlovet slut. Det känns både vemodigt o skönt. Det är ju så mysigt att få rå om sina barn utan stress o måsten. Sen är det ju jobbigt att ha 5 barn hemma 24 tim om dygnet speciellt TT:s barn som har svårt att aktivera sig själva o pratar konstant. Vi hade med oss mellankillen ut med mina föräldrars båt förra helgen. Till o med min mamma tyckte att han pratade extremt mycket "han går liksom på tomgång hela tiden för han har ju inget direkt att säga" var hennes kommentar. Det var faktiskt skönt att höra att fler reagerar inte bara jag :). Alla TT:s grabbar är väldigt härliga men vissa egenskaper frestar mer på mitt tålamod än andra!

Nu tillbaka till vardagen, tjoho!

Lojalitet

En återkommande fråga i sommar har varit några av våra barns attityd gentemot sin bonusförälder. Vi har stött o blött frågan i veckor. Framförallt har det handlat om TT:s äldsta son o mig. Han har varit väldigt kort mot mig, har varken sagt hej eller hej, svarar inte när jag pratat med honom etc då trots att vi faktiskt har levt väldigt nära varandra o gjort många roliga saker i sommar. Även TT har upplevt samma sak gällande min äldsta men kanske inte lika kraftigt.

Jag tycker att inte bara TT ska kunna säga åt sina barn när det är något som inte är ok utan även jag o vice versa. Vi fungerar som en familj o barnen måste lära sig att lyssna o respektera oss båda! Under en vecka kände jag nästan att det får vara nog, att vi inte kan ha alla barn samtidigt utan dela upp dom så jag får en chans att smita hemifrån när det inte fungerar även om det inte är den bästa lösningen.

Till slut tog TT upp detta med alla sina barn o han sa ungefär så här " XX är väldigt viktig för mig, hon gör mig lycklig o jag vill att ni ska respektera henne. Om ni ska vara arga på någon är det mig eller mamma, XX har inget att göra med att vi har skilt oss. Om ni inte klarar det så får ni bo hos mamma".

Vad som bl.a. kom fram var att när deras mamma kom o lämnade alla tre barnen hos oss i början av sommaren så fick jag en lång o innerlig kram från TT:s mellan kille. Han ville inte riktigt släppa mig (TT hade inte hunnit hem då). Detta tyckte den äldsta killen va jobbigt för han upplevde det som att hans mamma då hade blivit sårad.

Detta fick mig att minnas lojalitetskonflikten man känner som skilsmässobarn. Jag kunde krama o sitta i min bonuspappas knä men så fort min pappa kom vågade jag knappt prata med min bonuspappa för att inte såra min pappas känslor. Än idag kan dom känslorna komma men inte lika starkt.

TT sa då till sina barn att han skulle bli väldigt glad om deras mamma träffade en ny man om han fungerade o va snäll mot barnen o att deras mamma förmodligen kände lika dant. Samtalet dom emellan verkar ha fungerat, det har faktiskt blivit mycket bättre. Dom ignorerar mig inte längre utan inkluderar mig i vardagslivet igen. Vilket känns jätte skönt!

Ha gärna en husvagn men berätta inte för nån

Så kom vi äntligen fram till campingen efter en hel del pyssel. Vår 7-sittsiga bil får nämligen inte dra en husvagn med enbart B-kort. Men med lite hjälp från familjen så löste det sig till slut.

Förtältet restes med hjälp av TT o svärfar. Barnen var så klart väldigt ivriga på att få utforska campingen o sprang runt oss mest hela tiden. Som ett lite x-tra plus så kom givetvis våra kompisar o deras två söner o undrade när vi var klara så att vi alla kunde gå o bada. Herregud va stressigt det blev ett tag. Fem barn som springer in o ut i husvagnen är mer än tillräckligt så vi behövde verkligen inte två till!!

Och som inte det var nog så verkade det som vår kompisar hade tänkt förlita sig på att vi hade det mesta som behövdes i campingväg för dom hade inte med sig mer än ett tält o sovgrejor. Då började mitt tålamod tryta rätt rejält. Men jag tror att vi lyckades markera skapligt fint att vi har tillräckligt med vår storfamilj dom får klara sig på egen hand :).

När allt var klart o svärfar åkt hem o jag o TT precis parkerat våra rumpor i varsin skön solstol med en öl i handen så plingar det till i min mobil...."hej jag såg att ni oxå var på XX camping, vi är oxå. Vill du följa med på en promenad"? Smset var från min jobbarkompis som hade sett på fb att vi var på just den här campingen. TT höll på att svimma av.."jaja gå ut o gå jag kollar ungarna". Så så blev det mitt upp i allt drog jag iväg på promenad.

Semester

Den här veckan är vår sista semestervecka. Vi har hyrt en husvagn o bokat plats på en jättefin camping som ligger precis vid havet. Det blir första gången för alla det här med husvagn så spänningen hänger liksom i luften. Men det ska bli fantastiskt mysigt.

Planen är att barnen sover inne i husvagnen o jag o TT ute i förtältet (vädret ska ju fortsätta vara bra). Barnen kommer behöva dela säng o det gäller att lägga rätt barn på rätt ställe, dvs dom som rör sig, snarkar, vaknar tidigt osv måste vi ta hänsyn till för att få en så bra vecka som möjligt. Mat o sömn är A och O i vår familj :).

Jag går in i min fantastiska PMS vecka så det är bara att knapra PMS piller så kommer iallafall inte jag att sabba nåt ;)!! Fortsättning följer....

Husdjur

Många är dom som skakar på huvudet varje gång vi skaffar eller pratar om husdjur. Det verkar som om att har man fem barn så är det stop för att ta något levande innanför vår dörr enligt några. Men varför då? Det ena behöver väl inte utesluta det andra menar.

Jag älskar djur o hade de vanligaste smådjuren när jag var barn. Barn som växer upp med djur tror jag får lära sig att ta hand om något annat än sig själv o på så sätt få utveckla möjligheten vissa egenskaper som empati, respekt, ansvar etc.

Vår familj kommer aldrig utökas med fler barn däremot med massor av husdjur! Så idag har vi köpt den länge efterlängtade hamstern :)

Stolt

Gårdagen gick över förväntan. Vi kom i tid...eller ca 10 min för sent men för oss var det i tid! Vi var totalt 17 pers varav 11 var barn. Måste säga att våra kids skötte sig exemplariskt. Visst blev det bus o spring men dom gick inte helt bananas :). I bilen hem säger TT:s äldsta " puh vilket liv det var på dom barnen". Jag kunde inte låta bli att dra lite på munnen. Det känns som vi lyckats barnen kanske har börjat förstå varför vi tjatar om ljudnivån så mycket.

En annan sak som följde med besöket var att nu på lör ska vi åka o köpa den där hamstern som det tjatats om ett tag. Dom vi var hos har nämligen en hamster o min äldsta blev helt tagen. Jag ser faktiskt oxå fram emot vårt nya husdjur. Han ringde sin pappa i morse o frågade om han kunde få ta med hamstern varannan vecka till honom. Pappa blev lite ställd men sa ja, vi får väl se hur länge hamstern kommer att åka fram o tillbaka.

Sommarregn

Ligger i sängen o lyssnar på sommarregnets smattrande mot sovrumsfönstret, så mysigt! Barnen är på sina rum o spelar på datorerna o skypar med varandra. Nya sättet att kommunicera :). I em är vi bortbjudna till en familj som har 4 barn. Det ser vi alla mycket framemot men samtidigt är det lite nervöst. Hoppas vi o våra barn klarar det med hedern i behåll ;).

Omställning för barnen

Måndagen som är överlämningsdag kan vara lite stökig det går ibland att ta på spänningen som är i luften. Just så kändes gårdagen. Det här att lämna sin andra förälder o hitta sin plats i vår familj. Att det varit midsommar med släkt, vänner o sena kvällar hjälper säkert oxå till. Men nu är det tisdag o allt har återgått till det normala.

Det är alltså inte bara jag o TT som står för en omställning utan även barnen vilket vi måste tänka på o ta hänsyn till.

Sommarlov

Jaha då har sommarlovet börjat på allvar! I går kväll ställde jag klockan på 8:00 så att jag skulle hinna åka o handla innan alla busungar kom. Det var riktigt skönt att åka o handla kl 9 en måndag, inte ens pensionärerna hade hunnit dit :). Värre var det när jag skulle till apoteket...då förstod jag var dom hade gått först.

Hur som helst så har kylskåpet sakta men säkert fyllt på sig under dagen för att nu vara komplett. Eftersom det är sommarlov så går det ju åt lite extra mat i form av lättare lunch o fikabröd. Så den här veckan fick det bli en sväng till affären + Linas matkasse.

Tror den här veckan kommer att bli en bra vecka. Familjen kommer sättas lite på prov men det känns som vi kommer fiixa det!

Härifrån o framåt

Härifrån o framåt borde bli mitt o TT:s ledord! Speciellt med tanke på mitt förra inlägg. Vänner kommer o går. Vid vissa livshändelser så är det extra tydligt. I mitt fall handlade det ffa om min separation från barnens pappa men oxå när jag träffade min stora kärlek o bildade tillsammans med honom den stora fina familj vi är idag. Det är som att jag rannsakade hela mitt inre när jag separerade. Jag insåg att det fanns några vänner som trodde att dom kunde styra o på nåt sätt ta över mitt liv när jag var som svagast. Det sårade mig oerhört o tilliten till dom människorna försvann. Så jag gjorde ett aktivt val att lyfta bort dom ur mitt liv. Sen fanns det dom som jag verkligen litade på o tyckte mycket om o gärna ville ha fortsatt kontakt med men som sakta men säkert försvann ut i periferin. Med andra ord har mitt liv senaste åren varit oerhört tufft men samtidigt så fantastiskt...rätt bisarrt faktiskt.

Därför tänker jag att vårt ledord borde vara härifrån o framåt. Vi kommer att ge o ta av vår tid till människor som faktiskt tycker om oss o som respekterar vår kärlek!

Omgivningens reaktioner

Omgivningen tänker och reagerar lite annorlunda på vår familj och kanske inte alltid har förståelse för hur vi lägger upp saker och ting. Oftast är det av omtanke och kärlek. Ta tex sommaren som jag skrev om tidigare...vi har bestämt att vi inte ska göra allt tillsammans hela tiden utan dela upp tiden och barnen för att på så sätt spara på vår energi och förhoppningsvis orka vara glada och bra föräldrar heeela sommarlovet. Min mamma och bror tycker väldigt mycket om TT och hans barn och vill alltid väldigt gärna att dom ska följa med på saker och ting (vilket gör mig väldigt stolt över att dom tänker så) som händer i vår släkt. Jag o andra sidan kanske ser ett tillfälle att dela på oss för några dagar.

Sen har vi våra vänner som tänker tvärtom, dom är inte så många men dom finns. Att det är jobbigt att bjuda hem oss som är så många och pricken över i...har fem grabbar. I början kunde jag bli väldigt sårad och visst inte riktigt hur jag skulle hantera saken. Lösningen för oss har varit att ge oss själva tid, tid att lära känna varandra och var våra gränser med barnen går sen ge våra vänner tid att lära känna oss som familj. Vi fick alltid bjuda hem vänner första tiden sen när dom märkte att det faktiskt fungerade så började dom så smått bjuda hem oss...så det verkar som att även den biten börjar falla på plats :)

Hur fördelar man tiden rättvist mellan barnen?

Senaste dagarna har jag o TT diskuterat mycket hur vi ska lägga upp tiden till våra respektive barn. Alla barn kräver o söker uppmärksamhet från sina föräldrar på olika sätt. En del är väldigt uppsökande medans andra är mer avvaktande o hur tillgodoser man då alla barnens behov?

Tja först handlar det väl om att veta vad just det specifika barnets behov är. I mina barns fall handlar det om att ge dom tid att komma till mig. Ofta är dom väldigt trötta efter skolan o vill helst stänga in sig på sina rum o "rensa huvudet" lite alltså spela/surfa på datorn. När dom har fått göra det en stund så kommer dom ut till mig o då står jag oftast i köket o lagar mat. Det är väldigt mysigt tycker jag att få lite sällskap i köket o om jag har tur lite hjälp också. Vad som är viktigt för oss då är att vi får vara ifred dvs inga mobiler eller datorer på, ingen TT och inte heller hans barn. En annan sak som jag har märkt under åren är tiden när dom ska sova. Om jag lägger mig en stund hos dom ca 20 min, kliar på ryggen eller bara ligger stilla så kommer även då mycket upp. Det kan vara allt från himmel till jord: hur skolan har varit, om någon i klassen har varit dum, om jag fick äta godis nån annan dag än lördag när jag var liten...

TT:s barn o andra sidan vill gärna direkt prata o berätta hur deras dag har varit o dom kan liksom inte sluta eller så är det bara så att dom är ett barn mer så det känns som dom håller på i en evighet ;). Det här blir ju som jag har skrivit om tidigare en krock av stora mått. Så hur löser vi då detta?

Vad vi kom fram till var att jag o TT delar upp oss eftersom hans barn följer honom och mina mig. Ex är jag i köket så sätter han sig på altanen eller dyl/vice versa för hur mycket vi än vill vara tillsammans så blir det inte riktigt rättvist mot våra barns olika behov. Så den här veckan ska vi prova det nya konceptet o sen får vi förhoppningsvis vuxentid senare på kvällen. Det kanske tom räcker att vi delar på oss en stund när vi kommit hem o att barnen nöjer sig med den uppmärksamheten, för att sen gå iväg o hitta på något på egen hand. Det återstår att se.....

Hur undviker man konflikter i bonusfamiljen på sommaren?

Så löd rubriken på TV 4 Nyhetsmorgon. Jag tycker om barnpsykologen Jenny Klefbom, hon verkar ha vettiga o realistiska åsikter om det här med barnuppfostran o bonusfamiljer. Nu har jag inte hunnit se inslaget men tänkte leta upp det ikväll när barnen lagt sig.

Min egen erfarenhet är att dela upp sommaren lite. Inte att man ska ha helt olika semesterveckor men att man kanske inte har alla 5 barnen samtidigt hela tiden. Den här sommaren kommer vi ha barnen 3 av 4 veckor. En av dessa veckor har vi bokat en gemensam resa för alla 7 övriga veckor kommer vi antingen göra nåt själva med våra respektive barn alt bara ha den enes barn hemma under några dagar.

Från andra sommrar så vet jag att det här sättet fungerar bäst för mig/oss. För i ärlighetens namn så är det jobbigt att ha 3 extra barn hemma från mån till söndag 24-24. Det tog ett tag för mig att erkänna att det var så jag kände men nu när jag har gjort det så känns allt så mycket lättare. Jag är inte mer än människa o behöver sänka kraven på mig själv o inse att jag inte orkar hur mycket som helst.

En vecka av semestern är tillägnad TT o ingen annan :)

En micropaus från sina bonusbarn

En annan sak när man är en storfamilj på 7 personer är att väldigt få hotell eller resepaket är anpassade för fler barn än 3 o absolut inga om man har 5 barn. Detta resulterade i att vi var tvungna att boka 2 hotellrum vilket till en början var en besvikelse. Men så här i efterhand kanske inte va så dumt ändå.....

Att vara på Sveriges största nöjespark med många barn tar på krafterna kan jag lova. Även om våra barn är väldigt lydiga o lyssnar på oss så finns rädslan hela tiden där att dom ska försvinna på ett eller annat sätt. Så när kvällen kom och jag tog mina barn in till vårat rum o stängde dörren så infann sig ett lugn i mig. Jag kunde slappna av o sista stunden på dagen kunde vi ligga tillsammans i dubbelsängen och bara gosa och prata om allt som hade hänt under dagen utan att bli avbrutna :). Lika skönt var det att inte bli väckta av TT:s morgonpigga killar. Vi sov ut o gick ner till frukosten när VI var redo. När vi hade fått det avslutet och den början så var vi redo för ännu en dag tillsammans alla 7 :).

Att säga åt sina barn offentligt

Imorse efter frukost så packade vi bilen full med ungar o väskor o åkte iväg till Göteborg. Att åka i väg med fem barn kräver planering o en hög dos med tålamod! Själva bilresan går på räls, grabbarna satt lugnt o stilla i bilen o spelade på sina Nintendo eller mobiler. TT o jag bestämde att första o enda stoppet skulle vara på Mac Donalds i Borås, åh jag säger bara tack gode Gud för Mac Donalds!! 7 personer som ska äta skulle ha kostat en förmögenhet. Men nu slutade notan på 360:- :)).

Iallafall min minsta som blir 9 i år och är som ett litet monster just nu (eller sen några månader tillbaka) gjorde helt klart för mig att han absolut skulle ha en mellan shake. Eftersom jag vet av erfarenhet att han kommer dricka sin shake o sen ignorera maten tog beslutet att det blir en liten shake som faktiskt är normen i ett Happy Meal. Jag vill att han skulle äta ordentligt för att orka med en heldag på Liseberg.  MEN när jag försöker balansera ut en bricka full med hamburgare, nuggets o pommes möts jag av en rosenrasande 8- åring som skriker o hoppar jämfota framför mig. Suck, snälla inte nu o inte här tänkte jag. Jag bestämde mig på en nanosekund att nu måste jag visa var skåpet ska stå för att få en någorlunda harmonisk helg. Så jag fortsätter gå med brickan o en tjutande unge efter, ut genom dörren till dom andra. Sätter ner brickan på bordet. Tar tag i Isacs arm (för att han inte skulle springa därifrån) tittar honom i ögonen o säger med tydlig röst NU SLUTAR DU OMEDELBART, SÅ LÄNGE DU INTE ÄTER UPP DIN MAT SÅ BLIR DET INGEN STOR SHAKE! Lilleman kontrar med " då tänker inte jag äta". Jag fortsatte i samma tonläge " då går vi o sätter oss i bilen"! Då sätter han sig vid bordet sur som ättika men han äter upp maten.

Just dom få minutrarna som vår kamp pågår så är det ju bara han o jag som existerar men så är det ju inte. HELA uteserveringen är full med folk som sitter o myspratar o äter sin mat. Men när vi står o diskuterar mellan shakens vara eller icke vara med varandra så är det enligt TT så tyst att man skulle ha hört en knappnål falla. ALLA hade tydligen slutat äta o istället börjat observerat vårt lilla utspel. Visst jag kunde ha förvarnat honom o sagt att idag får det bli en liten shake men det var stressigt många ville ha mat o jag tänkte inte på det helt enkelt.

Men som alltid när en konflikt har varit så grubblar jag i oändlighet på om jag gjorde rätt eller fel men kontentan va ändå, att får man inte säga åt sina barn med bestämd röst o få ord??!!

Maj månad = hur mycket som helst

Vanligtvis så brukar inte jag jobba så mycket den veckan barnen är här. Jag har förmånen att kunna styra mitt schema väldigt bra. Men den här veckan har det varit mycket utöver mitt ordinarie schema som möten och seminarium. Höstens arbete ska planeras innan semestern medans seminariet gick jag på för min egen skull inget som chefen hade föreslagit. Och som vanligt i maj är det ju väldigt mycket från barnens skolor/dagis. Det är utvecklingssamtal, avslutningsfester, utflykter, sommarläger som ska bokas (och betalas), skolavslutningskläder som måste inhandlas, barn som ska klippas och ett 5 års kalas som måste fixas. Puh ibland är det logistik på hög nivå. Bilarna här hemma står inte stilla många minuter.

Två familjer har velat komma över på en fika och vanligtvis så är våra vänner alltid välkomna men just den här veckan har vi fått tacka nej till besök. Det har helt enkelt inte gått att få in i vårat späckade schema.

Behöver jag skriva att jag känner mig som en urvriden disktrasa. Nu ska här plockas undan, packas, hänga tvätt, fixa kattvakt, tanka bil osv för imorgon bitti åker vi...tjoho :))

Att handla kläder till 5 grabbar

Idag tillbringade jag några timmar på stan för att hitta lite sommarkläder till våra 5 grabbar. Roligt men inte helt lätt eftersom det som sagt är 5 grabbar med ungefär samma klädstorlek. Jag har märkt under dom här åren att dom helst inte vill ha likadana kläder. Ibland kan jag inte låta bli för jag tycker dom är så söta då och det är lätt att hitta dom i mängden. En sommar åkte vi till Kolmården under högsäsong (hur mkt folk som helst) men då hade jag o TT köpt 5 st blå/vit randig T-shirt, gissa om barnen fick uppmärksamhet :).

Inte mycket rosa här

På fredag ska hela familjen åka till Göteborg och tillbringa 2 dagar på Liseberg...som barnen har längtat!!

Respektera varandra

Vad jag kan tycka är viktigt när man slår ihop två familjer till en är att dom vuxna i familjen respekterar varandras känslor och tankar. Om man inte gör det så tror jag att det blir svårare att hålla ihop och känna harmoni.

Exempelvis så har jag irriterat mig på TT:s barns bordskick. Dom äter hellre med händerna än besticken och smackar och tuggar med öppen mun. Är man van vid detta så tänker man kanske inte på det medans vi andra upplever det som väldigt jobbigt och påverkat matlusten. Vi fungerar ju alla olika! Som tur är så lyssnar TT på mig och numera så pratar han mycket med sina barn om detta så det har blivit mycket bättre även om vi måste påminna dom varje gång dom är tillbaka hos oss.

TT kunde ju lika gärna ha struntat i mina/våra känslor och sagt att barn äter så och en konflikt hade förmodligen blossat upp och det hade slutat med att vi satt i olika rum och åt :)

Att inte prata illa om varandra

Jag och min äldsta son har börjat spela golf. Egentligen är ju jag en hästtjej men eftersom jag fick äran att bli mamma till två söner så sprack hästdrömmen relativt tidigt (jag försökte väcka intresset vid varje ponnyridning som fanns i närheten men icke). Så nu står vi vid green, fairway o progreen o allt vad det heter o tränar o tränar till golflärarens glada tillrop. Min son är givetvis bäst i våran lilla grönakortet grupp (stolt mamma), jag åh andra sidan är inte alls lika duktig till min son förtjusning. Tanken är att lillebror som är två år yngre också ska få börja spela golf om några år då med sin pappa. Allt det här är en framtidsplan från min sida. Eftersom jag själv var ganska vild i tonåren så är jag ju inte dummare än att jag förstår att det finns en stor risk att våra söner kommer att gå i mina fotspår. Lösningen i mina ögon är ett gemensamt intresse...om dom hamnar i fel sällskap osv så har vi golfen att ta till. En golfrunda på 18 hål kl 08 på morgonen kommer att kräva sin man :).

Men nu var det inte det inlägget skulle handla om egentligen utan hur man pratar om den andra föräldern inför sina gemensamma barn. Jag lovade mig själv från dag 1 efter att vi separerat att INTE prata illa om barnens pappa. Detta för att jag minns allt för väl min mammas klagan över min pappa och jag hatade det!! Min pappa åh andra sidan sa aldrig ett ont ord om mamma. Vilket jag alltid har respekterat honom otroligt mycket för. Min yngsta son sa till mig en gång "mamma du säger aldrig nåt dumt om pappa men pappa säger mycket dumt om dig". Jag blev både glad och arg över den meningen. Den visade att jag hade lyckats uppnå det jag ville men jag blev arg för att jag förstod att deras far inte hade samma ambitioner gentemot mig. Hur svårt det än kan va så tror jag att föräldrarna vinner på det i längden och att barnen kanske växer upp och har lärt sig att man faktiskt måste respektera varandra även om man just då tycker väldigt illa om den människan. Exempelvis när mitt ex skulle skjutsa vår äldsta till golfträningen där jag väntade så fick jag ett sms "när börjar golfen"? Jag svarade NU!! Smset som kom tillbaka "nu vid halv"? Trots att jag hade vid flera tillfällen meddelat golftiden så verkade den informationen ha gått in genom ena örat och ut genom andra. Hela gruppen stod och väntade på honom när han kom. Hur lätt och hur gärna hade jag inte velat fälla en dräpande kommentar om hans pappa och hans egna klocka som han alltid går efter...men icke, jag gjorde det inte. Min son tyckte det var jätte jobbigt att han kom försent och hade jag sagt något om hans pappa så hade jag ju verkligen tryckt ner honom i skorna och han hade ju ingenting med förseningen att göra.

Det finns ju en anledning till att vi inte lever tillsammans längre. Men allt som hänt försöker jag lägga bakom mig och se framåt trots att vissa saker poppar upp till ytan ibland och gör mig galen:)

Att stanna upp och vara nöjd

I går kväll när jag skulle säga godnatt till min äldsta son så säger han till mig "mamma det här har varit en bra vecka hos dig". Jag frågar vad är det som har varit bra? Tänker du på nåt speciellt? Han svarar " jag vet inte, det har bara varit bra" En varm känsla sprider sig i kroppen men även en liten oro, brukar det inte vara bra hos mig börjar jag fundera. Jag är på vippen att fråga honom men ångrar mig snabbt. Varför kan jag inte bara vara nöjd med det han precis berättade för mig?! Han säger ju att han har haft det bra hos mig :).

Undra om det är en vanlig känsla hos separerade föräldrar det här att känna osäkerhet; räcker jag till, har jag varit för hård, har jag varit för snäll, tänk om dom har det mycket bättre hos sin pappa? En sak som jag tycker är väldigt tydligt hos barnen är att dom är noga med att det ska bli rättvist, dvs att jag och deras pappa ska få lika mycket. Med detta i bakhuvudet så stannade jag upp och bestämde mig för att bara vara nöjd med det han alldeles nyss hade givit mig...en bekräftelse på att jag faktiskt är en bra mamma!

En annan sak som jag och TT har pratat mycket om är hur mycket ska man höra av sig när barnen är hos den andra föräldern? Vår erfarenhet är att låta dom vara ifred, inte störa utan låta dom njuta av tiden dom har med sin andra förälder. Jag upplever att både mina och TT:s barn blir oroliga när den andra föräldern ringer och vill prata. Många gånger så är deras första fråga "vad vill du"? Tiden efter samtalet blir oftast oroligt, dom kan bli ledsna, arga, tysta osv. Det här är nåt som jag själv har tagit till mig och ringer inte i onödan när barnen är hos sin pappa. Det gäller att ha förtroende för den andre att barnen har det bra där och att dom ringer mig om dom vill. För det är vi överens om, att om barnen själva kommer och frågar om dom kan få ringa till mamma eller pappa så är ju det självklart, men då är ju det på barnens initiativ inte den vuxnes.

När dammet har lagt sig, när barnen har åkt...återstår ett av många minnen från  veckan

Hur hanterar man konflikter?

Det är lika spännande varje gång barnen kommer! Vad kommer denna veckas fokus ligga på? Just nu handlar det mycket om syskonkonflikter i vår familj. Och då menar jag konflikter mellan dom biologiska syskonen. Som ni kanske vet av egna erfarenheter så tar det väldigt mycket energi av föräldrarna att hela tiden medla och försöka styra upp vad som hände, varför det hände och hur gör vi för att det inte ska hända igen? Första dagarna har vi massor av energi och är väldigt pedagogiska i samtalen med barnen. Men allt eftersom veckan går o orken tryter så ändras allt ja nästan allt i alla fall :).

Frågan är morot eller piska? För mig handlar det om att bara ändra meningen: "om ni inte slutar bråka med varandra så blir det inget godis på lördag" eller "om ni slutar bråka med varandra så får ni godis på lördag". Ungefär som när barnet inte vill gå och lägga sig "ska du gå själv eller ska jag bära dig"? Viktigast är nog att vara konsekvent även om det skär i mammahjärtat när lördagen kommer o ett barn inte får något godis. Det har faktiskt hänt att jag har gjort så men väldigt sällan nu när barnen förstår att det faktiskt kan bli så...att mamma menar allvar.

Så här på söndagen när jag kan summera veckan, vad som funkade bäst så har jag kommit fram till att ingenting egentligen eller allting kanske....

Efter ca 3 dagar så upphörde bråken, jag har givetvis en egen teori om varför och det är inte egentligen mina o TT:s samtal, löften eller hot utan snarare så att i vår familj så behöver syskonen inte gå på varandra hela tiden för det finns 2-3 andra barn att leka och prata med. Och det tar ungefär så många dagar för dom att upptäcka detta. Undra hur det fungerar för barnen när dom är hos sina andra föräldrar utan sina bonussyskon?

Trots konflikter i början av veckan så har allting faktiskt flutit på bra resten av tiden. Vi har haft varmt o skönt väder o i helgen var barnen ute o lekte långt in på kvällarna. Jag o TT fick gå o hämta dom i lekparken o locka in dom med Eurovisonsfestival o popcorn.

Nästa vecka blir en annorlunda vecka. Mina barn kommer att vara hos mig tis till tors o det ska bli jättemysigt att få rå om dom lite extra.

När två blev en

När jag separerade från barnens pappa så bestämde jag att aldrig mer bo tillsammans med någon. Min frihet, möjligheten att få bestämma över mitt liv tänkte jag inte ge upp igen. Men det blir inte alltid som man tänkt sig...efter ett år tillsammans med min älskling så kände vi båda att vi ville dela varandras vardag fullt ut. Våra barn hade fått möjlighet att lära känna varandra o trivdes väldigt bra ihop. Eftersom jag hade den största lägenheten föll det sig naturligt att TT o hans söner flyttade in hos oss. Min äldsta o TT:s äldsta fick dela rum o min yngsta o TT:s mellanson dela det andra rummet. Lillkillen fick lyxen att få ett alldeles eget rum. Så bodde vi i ett år innan vi fick möjligheten att köpa svärföräldrarnas hus. Det var under det här året vi byggde upp vår egna familj under både tårar o skratt.

Då vi rent krasst kan säga att vi slog ihop "två familjer till en" uppstod givetvis problem. Dom tre största krockarna var; jag o mina killar är kvällsmänniskor medans TT:s killar är morgonmänniskor o då menar jag riktigt tidiga morgonmänniskor, ljudnivån gick från 60 till 110 dB och sist men inte minst uppmärksamhetsproblematik. Dom här "problemen" har vi jobbat mycket med o gör fortfarande faktiskt även om det såklart har blivit mycket bättre.

Familjeregler var något jag o TT insåg snabbt att vi behövde. Vi skrev ca 8 punkter som vi satte upp på kylskåpsdörren. Jag upplevde att barnen tyckte det var väldigt skönt med klara regler, alla visste vad som gällde o dom var rätt snabba att påminna varandra. Åh som föräldrar var det jätte viktigt att vara konsekvent att inte tänja på reglerna eller strunta i dom, vilket faktiskt inte alltid var så himla lätt när både ork o tålamod tryter.

Några exempel var/är att innan kl 07 så får man inte gå upp ur sängen (givetvis får man gå på toa) däremot var det ok att spela Nintendo utan ljud. När kl blev 07 så var/är det ok att gå upp o sätta sig framför TV. Inte skrika när man pratar vilket kanske låter självklart men hemma hos oss var det inte det, inte avbryta när två personer pratar med varandra osv.

Det här första året som sambos var ett mycket tufft år på flera sätt men utan det så hade vi inte varit där vi är idag. Man lär av sina misstag o det är ett hårt arbete men om man inte ger upp så blir resultatet fantastiskt. Vi är väldigt stolta över våra barn! Vi valde att flytta ihop relativt tidigt om det var rätt eller fel är svårt att säga jag tror att alla måste utgå ifrån sig själva o lita på sin intuition.

Imorgon är det måndag o dom kommer alla fem grabbarna hem. Även om TT o jag har haft en fantastisk egen vecka så är saknaden efter våra barn stor o jag ser med spänning fram mot veckan, speciellt då det även är min pms vecka...ingen bra kombo :)!

Vad betyder ordet bonusmamma egentligen

Egentligen är jag inte så förtjust i ordet bonusmamma. Jag växte upp med en styvmamma och för mig var hon det i negativ betydelse men det är en annan historia. Så när bonusmamma började användas kände jag, åh va skönt för någon styvmamma ville jag aldrig bli. Men nu är jag inte så säker på att ordet bonusmamma är något för mig. För min mans barn är jag ingen bonusmamma, dom har en mamma och jag tar "inte över" hennes roll när dom är med oss. Dom har en jätte bra relation o jag ser ingen anledning att "ta över". Jag ser mig snarare som en extra vuxen som finns i deras liv. Sen är det ju det här med känslor, det som jag tycker kan vara så svårt att prata om utan att bli missförstådd. Det finns något som kallas anknytningsteorin inom psykologin o det handlar om barnets första tid med sina föräldrar. När allt fungerar som det ska så ser barnet sin mamma o pappa som sin trygghet den personen/personerna dom vänder sig till i första hand. Dom kommer inte ha dom känslorna för mig som för sin mamma o jag kommer inte att ha dom känslorna för dom som för mina egna barn. Detta är en vetenskaplig beläggning. Så vad har jag då för känslor, ja det har jag funderat på o kommit fram till är att dom påminner om mina känslor jag har för mina syskonbarn. Jag blir alltid glad när barnen kommer men känner även en lättnad när dom åker till sin mamma igen. En annan aspekt är att mina egna barn är med oss samma vecka o dom behöver mig då, känslomässigt men även praktiskt. Det innebär att tiden jag har hemma efter jobbet väljer jag att lägga på mina egna söner. Ex så ansvarar jag för mina barns aktiviteter, läxor, vänner etc. Om jag känner att jag inte hinner med eller behöver råd så frågar jag givetvis TT om hjälp o vice versa. TT kan säga till mig "på onsdag har jag utvecklingssamtal med XX kl 14.30. Jag behöver alltså inte tänka på tider gällande TT:s barn men vi kommunicerar med varandra om vad som händer under veckan för att kunna rent logistiskt planera ev inhandling o matlagning.

Kärlek

Så här efter tre år tillsammans med facit i hand, hade jag gjort om det? Svaret är JA det hade jag. Av kärlek till min själsfrände, min man. Om jag säger att det har varit lätt så skulle jag ljuga. Men det svåra har alltid vägts upp av det lätta. Känslor som uppkommer i en bonusfamilj, modern familj eller vad man nu vill kalla oss har många gånger känts förbjudna. Det har varit svårt att hitta information och-eller prata med någon utomstående om det som behövts prata om för att försöka lösa problem som uppkommit. Många gånger har jag känt mig ensam o saknat någon/något som skulle kunna visat vägen...den rätta vägen om det nu finns nån vill säga. Som tur är så är min man o jag väldigt överens om mycket när det gäller vår familj. Dom här tre åren har gjort att vi blivit starkare o tajtare tillsammans som familj. Att starta den här bloggen ser jag som en ventil ett andningshål. Det jag kommer dela mig av är min egna tankar o upplevelser.